Oh this town kills you when you are young

Sommaren har varit så sjukt bra, men nu känner man i hela kroppen att hösten är på väg.. Det är kallt på morgonen och på nätterna, luften är friskare och det blåser.. Man börjar tänka på allt de som man tryckt bort under sommaren, de sakerna man inte vill tänka på men någon gång måste man ta tag i det och styra upp saker och ting, men varför måste det hända just under de mörka höstmånaderna?
Och varför skaffar alla förhållanden på sensommaren/hösten? Är det de dom kämpat för hela sommaren, hitta någon som dom kan vara med under hösten och vintern? Och sen på våren sitta och "önska" att dom vore singlar för de skulle va så jävla kul för då kan man göra så mycket man vill under sommaren.
När jag tänker på förhållande, att vara bunden att behöva leva efter någon annans "regler" behöva anpassa sig efter någon så får jag panik. Tror inte jag skulle kunna vara fast, inte kunna göra vad jag vill när jag vill.
Förra sommaren tyckte jag att det va sjukt jobbigt att vara ensam, då fick jag panik när jag va ensam. Jag kunde inte sova på nätterna jag kunde inte äta ordentligt, jag va mest full och va ute och slira till soluppgången.
Nu får jag panik när jag inte får vara ensam när jag vill, jag kanske lärde mig att va ensam lite för bra.
Jag vill kunna sitta ensam hemma och bara vara ute och röjja som fan utan att behöva tänka på att jag ska höra av mig till någon, vara tvungen att ringa någon när jag är hemma lr går där ifrån. Jag hade föräldrar som höll koll på mig när jag va barn, nu klarar jag mig själv.
Jag går ju antagligen med mina vänner eller så kör jag en klassiker, bara drar utan att säga något till någon. Men så länge jag inte har några förpliktelser till någon så låt mig göra som jag vill.

Kärlekens tragedi heter inte döden, den heter inte skilsmässa, den heter likgiltighet.